Feminism och jämställdhetsarbete har nog aldrig varit så aktuellt som det är nu. Runt om i världen pågår ett intensivt arbete för att förbättra kvinnors situation i samhället. Norden och Europa ligger i framkant vad det gäller feminism och har också kommit långt, även om det fortfarande finns mycket kvar att arbete med, med jämställdhetsfrågorna. Men vilka var kvinnorna som grundande feministrörelsen och påbörjade arbetet mot dagens betydligt mer jämställda samhälle? Vilka historiska och nutida svenska feministiska ikoner finns? Följ med på en resa genom den feministiska rörelsens uppkomst och framväxt.
Feminismrörelsen växer fram
Det feministiska synsättet dök upp redan i slutet av 1700-talet när filosofiskt lagda personer som Lady Mary Wortley Montagu och Marquis de Condorcet stred för kvinnors rätt till utbildning. De feministiska idéerna och tankarna utvecklades och 1848, på kvinnorättskonferensen i Seneca Falls i New York, organiserades de olika feministrörelserna till en enda. Brittiskan Emmeline Pankhurst grundade
i början av 1900-talet suffragettrörelsen som kämpade för kvinnors rösträtt. Suffragetternas arbete spred sig över övriga Europa och sakta men säkert fick fler och fler kvinnor rösträtt. Vem har skrivit vad? är en fråga man kan ställa sig när det kommer till förespråkare för feminismen. En viktigt bok för feminismrörelsen i arabvärlden är Tahrir al-Mar’a (Kvinnans frigörelse) av den egyptiske juristen Qasim Amin. I boken kritiserar Amin bland annat att månggifte, slöjor och avskiljandet av kvinnor något som han ansåg stred mot islams grundläggande värderingar. Han var inte först med de feministiska tankarna men han bidrog till deras genomslagskraft. Amins bok används och citeras fortfarande av feministiska rörelser i arabvärlden. Utbildning för kvinnor har alltid varit en av feminismens grundpelare. Svenska Betty Pettersson den första kvinnan i Sverige som tog examen vid ett universitet. Pettersson tog examen i nyeuropeisk språkforskning och efter sin examen blev hon som första kvinna erbjuden anställning vid ett statligt läroverk för pojkar, Östra Real skolan i Stockholm, där hon arbetade som extralärare.
Svenska feministiska ikoner
Elin Wägner och Barbro Alving är kanske två av Sveriges mest kända feminister. Båda arbetade dessutom som journalister och författare. Elin Wägner var engagerad i frågan om den kvinnliga rösträtten och hon var också med och grundade Rädda barnen i början av 1900-talet. Wägner började sin journalistiska karriär på Appelgrenska elementarskolan för flickors skoltidning. Redaktören för Helsingborgs dagblad, Gustaf E. Ericson, fick upp ögonen för Wägner och lät henne skriva kåserier, korta noveller, recensioner och reportage för tidningen. Allt publicerades under signaturer som Cafour, E.-er eller Pytia. Efter några kringflackande år, som dessutom kantades av depression, i England och Sverige hamnade Elin Wägner till slut på Iduns redaktion. Här skrev hon kulturartiklar och artiklar som handlade om kvinnors situation. Intervjuer med feministiska förebilder som Ellen Key och Signe Bergman ledde till att Wägner började intressera sig för frågor om kvinnlig rösträtt. 1913-1914 var hon med och samlade in de 350 000 namnunderskrifterna som användes som stöd för kvinnlig rösträtt. Det skulle dröja ytterligare sju år, fram till 1921, innan de svenska kvinnorna fick rösträtt i ett riksdagsval. Barbro Alving skrev många kåserier under pseudonymen ”Kärringen mot strömmen”. Gå mot strömmen var något Barbro Alving gjorde under större delen av sitt yrkesliv. Hon inspirerades av Elin Wägner och började sin journalistiska karriär på Stockholms dagblad för att därifrån gå vidare till Idun och Dagens Nyheter. Alving blev ivägskickad som sportreporter till sommar-OS i Berlin 1936 något som roade henne måttligt. Istället skickades hon iväg för att rapportera från spanska inbördeskriget där hon skulle fokusera på Francos bombningar av Madrid. Krigsreportage passade pacifisten Barbro Alving betydligt bättre än sportreportage. Under sin karriär rapporterade hon t.ex. från det av Tyskland ockuperade Norge under andra världskriget och från revolten i Ungern 1956. Under efterkrigstiden gjorde hon reportageresor i Afrika, Fjärran östern, USA och Vietnam. Alvin blev också känd för sitt civilkurage och kamp för de utsatta. Lady Mary Wortley Montagu, Marquis de Condorcet, Emmeline Pankhurst, Qasim Amin, Elin Wägner och Barbro Alvin har alla arbetat för feminismen och jämställdheten. Dagens rörelse skiljer sig mycket från den som påbörjades i slutet av 1700-talet. Sorgligt nog är det fortfarande inte en självklarhet i alla världens länder att flickor ska få gå i skolan och skaffa sig en utbildning. Kvinnoförtryck existerar men tack vare olika feministiska rörelser, tidigare och nutida, går utvecklingen sakta men säkert åt rätt håll. Arbetet för allas lika rättigheter kan inte upphöra förrän allas lika rättigheter är en självklarhet i hela världen.
